Steve Kipner

Steve Kipner

Knock The Walls Down (1979 Elektra/Asylum)

Steve Kipner är en sådan där snubbe som man kan hitta lite här och var när man söker igenom albumkonvolut och låtcreds från den gamla goda tiden. Han har skrivit låtar som "Physical" framförd av Olivia Newton-John, Chicagos pampiga "A Hard Habit To Break" och på senare år har han bidragit med hyfsade poplåtar som "Genie In A Bottle", med Christina Aguilera från 1999. Steve Kipner var under sin mest kreativa period, bekant med enorma talanger som David Foster och Jay Graydon, och tillsammans med dessa två herrar listade han ut och skrev ner fantastiska textrader till vad som kom att bli Foster och Graydons "Airplay". Trots lovande framtidutsikter som inhyrd låtskrivare, ville Steve Kipner även försöka sig på en egen solokarriär. Steve hyrde in sin vän Graydon (som ännu inte hade gjort sin riktiga producentdebut), för att få till den rätta ljudbilden, och spelade in 10 låtar tillsammans med en drös av skickliga musiker. "Knock The Walls Down", som plattan fick heta, är en sofistikerad pop/rock skiva med influenser av R&B. Texterna är ofta intressanta och Graydons rika ljudbild, trots det är hans första, sätter sig fint på trumhinnorna. På tal om Graydon, så spelar denne mustaschprydde man självklart ett flertal massiva gitarrsolon som inte är att leka med ("The Ending" t.ex.?). Jag gillar verkligen den här plattan trots att många låtar kräver ett antal lyssningar innan de faller i smaken. "Cryin' Out For Love" är en magisk ballad som hör till den ultimata toplistan, likaså sätter sig titellåten "Knock The Walls Down" som socker på tungan. Plattan blev självklart ingen försäljnings succé. Men för både Graydon och Kipner, var detta bara början på deras lyckade karriärer. Fem av fem!

Michael Jackson

Den klassiska frågan som många ställer sig, "Är Michael Jackson, eller är han inte?". Är han westcoast, eller bara "pop/R&B"? Vad krävs för att få vara med?
Det är ju definitvt inget tvivel om att både Michael och hans kompanjon Quincy, hade starka band med artister inom westcoastmusiken. Som bekant var ju faktiskt Toto och David Foster kompband på låtar som "The Girl Is Mine" och "Human Nature" (som för övrigt skrevs av Steve Porcaro), från den klassiska Jacksonplattan "Thriller". Och eftersom både Jackson och Quincy var starkt bestämda om att få ha de absolut bästa musikerna på deras plattor, så ringde man ju självklart dessa solbrända herrar ifrån Amerikas västra kustsida. Därav kom Jacksons låtar, rent tekniskt sätt, att bli igenkända med den musik som vi kallar westcoast.
Så svaret på frågan, åter igen,"Jag vet inte.."

Michael Sembellos "Carousel" var från början tänkt som en svängig kärleksballad till Thriller. Quincy fick dock nys om en helt annan låt som han hört på demokassetten som David Paich och Steve Porcaro skickat in. "Carousel" var ute, och in kom "Human Nature". Men lyssna här på "Carousel" om du inte har hört den tidigare. Visst är den helt underbar? 

Rupert Holmes

"If You Like Pina Colada", är en klassisk textrad som framfördes och skrevs av denne man 1979. Låten, med sin oerhört catchy refräng, blev självklart en stor hit och manade för stora framgångar. Dock blev aldrig Rupert Holmes den världsstjärnan som de flesta hade hoppats på. Idag är hans plattor ofta out of print, och det är nu tack vare Japan som vi äntligen kan uppdatera lp-utgåvorna. "Full Circle" från plattan med samma namn, är en lysande ballad med en klassisk Jackie Gleason/Bobby Hacket-trumpet som ekar igenom ljudbilden och för tankarna till klassiska svartvita Humphrey Bogart-filmer. Det är romantiskt och sentimentalt, kanske inte westcoast, men oerhört bra..

John O'Banion

 

John O'Banion

John O'Banion & Danger (1981, 1982 Elektra)

John O'Banion har länge varit ett frågetecken för mig, och jag har faktiskt inte förens nu insett hans "storhet" inom westcoastmusiken. Låtar som "Deep In The Night" och "Thru The Eyes Of Love" har alltid varit låtar som jag har gillat, och då det blev dags för ett japanskt skivbolag att släppa O'Banions två första plattor i nyutgåvor, tvekade jag inte en sekund på att skaffa dessa. "Danger", O'Banions andra platta har inte ens varit utgiven på cd förens nu, så man tog ett stort initiativ här för ett par veckor sedan kan jag be att få tala om. Tack återigen, Japan!

Trots namnet John O'Banion, och hans fantastiska röst som verkligen värmer upp enda in i själen, är inte O'Banion bara en person, utan tre. Låtskrivarna och producenterna Richie Zito och Joey Carbone är verkligen männen bakom mannen, och deras fantastiska producering är en stor bidragande faktor till att dessa två plattor är så bra som de är. Vid första lyssning har jag alltid haft lättare för "Danger", som inte alls är lika hård i sitt sound och som heller inte försöker sig på lika många ballader som första plattan "John O'Banion" gör. Trots detta måste jag medge att föregångaren verkligen växer vid varje lyssning och jag förstår de lyssnare som utnämner "John O'Banion" till det ultimata albumet. Det är sannerligen AOR, men westcoastinfluenserna går det inte att ta miste om.


Bonusspåren på dessa utgåvor kan jag verkligen rekommendera. "Something About Your Love", är en låt olik allt annat som O'Banion har gjort. Den påminner om en tidig Champlin låt, a la "Single" och är helt suverän på alla sätt och vis. "Inside This Heart Of Mine" är bara för bra för ord. En utav O'Banions bästa ballader! Gillar du bland annat Greg Guidry, Bruce Hibbard och snubbar som Nielsen/Pearson kommer du att älska John O'Banion.

Average White Band

Average White Band

Shine (1980 RCA)

Många har säkert läst den klassiska historien som Foster berättar om i intervjuer. Foster sitter med den legendariska Michael Jackson-producenten Quincy Jones och lyssnar på Fosters senaste platta. När musiken tystnar säger Quincy, "Den här skivan är verkligen urdålig". Foster svarar att dessa låtar var de som bandet gav honom. Quincy säger då till Foster, "Är det ditt namn som står där på baksidan utav plattan?". "Ja" säger Foster. Quincy fortsätter, "Om ditt namn ska stå där så måste det var det absolut bästa som du kan göra".
Enligt Foster ska dessa råd ha fått honom att se saker och ting klarare, och hädanefter gjorde Foster enbart projekt som han själv fick sista ordet över.
Det lustiga med hela den här historian är att Average White Band's "Shine" från 1980, som är den plattan som Foster och Quincy sitter och sågar, faktiskt är ett utav Fosters absolut bästa verk enligt min mening. Och trots att låtmaterialet inte alltid når de högsta höjderna, blir Fosters svindlande ljudbild en extrem tillgång för denna platta som hela tiden gränsar mellan funk och riktigt slick Foster-magi. Den fartfyllda öppningslåten "Our Time Has Come" är en klassiker. Likaså samarbetet med Bill Champlin, "For You, For Love" som är en utav genrens snyggaste ballader. "Watcha' Gonna Do For Me", spelades ju som bekant in igen med Chaka Khan i spetsen 1982, men jag skulle säga att AWB's version är snäppet bättre. Definitivt mer slick.
Både Hamish Stuart och Alan Gorrie sjunger fränt och riktigt polerat på de ställen där det behövs, och bandet är riktigt duktiga och enormt tighta. Fosters trademarks finns överallt. Härliga pianoackord, horn, den ploppiga basen, vackra stråkarrangemang, allt finns här samlat för din njutning. Och plattan växer bara med och mer med åren. Kanske så hade Quincy och Foster sagt något annorlunda idag ifall de gav plattan en ny lyssning, vad vet jag. Jag tycker däremot att plattan är ett mästerverk. En av Fosters absoluta höjdpunkter.