Robert Byrne

Robert Byrne

Blame It On The Night (1979 Mercury)

Inte tusan ska man egentligen klaga på ett mästerverk. Men ifall vi måste, verkligen MÅSTE, så får vi väl rikta det enda klagomålet mot plattans öppningsspår "Baby Fat". Visserligen kan detta spår uppfattas som ett stort skämt (speciellt då man väljer att lägga denna låt först), och det var säkert Robert Byrne's avsikt, men tyvärr skulle nog många hävda att denna låt var lite av den onödiga sorten. Men detta kan vi leva med eftersom det är så otroligt lätt att bara sätta i skivan och lyssna från spår två. Nu får jag sluta klaga och istället gå in på allt det underbara med denna skiva. Detta var Robert's debut, och en otroligt genomsnickrad sådan. Det här är westcoast i stil med Bread och Eagles, men samtidigt så mycket mer genomtäckande med tydliga rötter från blues och rnb. Det gör det hela inte sämre av att Robert står för några av de finaste stämbanden denna genre har att erbjuda. Texterna är typiskt sydsstatssorgliga med mycket svek och lidande, ibland med trallvänliga refränger som i "No Love In The Morning" och ibland med lågmäld ton som i "Tell Me It's Over One More Time". Texternas ärlighet tillsammans med Robert's levnadssätt bidrar till den råa verklighetskänslan som lyser genom hela skivan och som lämnar oss en sorglig eftersmak när sista låten "She Put The Sad In All His Song" börjar lida mot sitt slut. Robert led av stor alkolism och sägs ha haft svårt att anpassa sig till det här livet, vilket påskynande hans allt för tidiga död 2005.

"Blame It On The Night" är hans stora mästerverk.