15

15. Bill LaBounty

Bill LaBounty (1982 Warner Bros./Curb Records)

Bland högen av alla sorglösa och härliga westcoastskivor släpptes något extra speciellt 1982. Bill LaBounty's dystra självbetitlade album var i särklass det mest mörka och råa album som vi westcoastlyssnare hittils fått tagit del av. Här sjungs det om psykisk smärta, där bland annat om förlust, svartsjuka, hopplöshet och ren ilska, och allt detta inlindat i fantastiska arrangemang. Ta t.ex. härliga instrumenteringen av "Slow Fade" som vid första sekunderna kan vara allt från romantisk filmmusik till en pampig kärleksballad, men som efter sången kommit in visar sig vara en otroligt hjärteskärande historia.

Here comes the slow fade

That's the last part of song

She's gonna leave after a slow fade

And you won't even know that she's gone

När sedan introt, som ska känneteckna den kärlek som en gång funnits, återfinner sig efter refrängen blir det svårt att inte själv ryckas med och känna en viss uns av vemodighet. Det är detta som LaBounty gör med denna skiva, han rycker med oss i samma vilseledande båt som han själv åker i. För att lyckas med detta behövs både vishet i att utrycka sig och likså enorm trovärdighet, något som Bill LaBounty överträffar väldigt många med. För att få mer smak av LaBounty's ballader rekommenderar jag även varmt sista låten "Secrets". Gåshud here we come..