Mr. Mister

Mr. Mister, aktuella med "Pull", gruppens fjärde album som tidigare endast funnits som usla bootlegs, är tillbaka starkare än någonsin. "Pull" släpptes i slutet på 2010, remastrad och med original artwork, men spelades egentligen in först 1989. Plattan släpptes aldrig eftersom skivbolaget inte trodde på den för fem öre. Skivbolaget hade velat ha en "Welcome To The Real World 2", men fick istället något så invecklat och på tok för smart, nämligen just "Pull".
Att "Pull" inte var helt up to date med dagens lyssnare år 1990, kan man dock fortfarande hålla med om. Även jag, har svårt att tänka mig att någon specifik låt skulle ha hamnat högt på radiolistan. Men "Pull" levererar definitivt på andra sätt, och jag törs mig påstå att detta förmodligen är bandets bästa, och jag tror verkligen att plattan skulle finna fler lyssnare idag än vad den hade gjort 1990, vilket gör plattan till något utav en framtidsdröm. Nu gäller det bara att de tidigare lyssnarna hittar tillbaka, samt läcker nyheten till andra ovetande musikälskare, så har vi säkrat oss en underbar framtid. Grabbarna måste ju tjäna pengar som alla andra.

För att återgå till den fantastiska musik som Mr. Mister genom åren har levererat, tänkte jag gå tillbaka i tiden och beta av deras fyra imponerande studioalbum lite kort och koncist.

Likt Toto och Chicago, två stora enheter som verkligen lyckats slå sig igenom den stora massan genom deras radiovänliga material och skickliga framföranden, gaddade åter igen Richard Page och Steve George ihop sig efter den kommersiella besvikelsen med "Pages", i hopp om att finna succé. "I Wear The Face" gav ingen direkt framgång, men ändå fanns det något i nya ljudbilden som manade för en snar succé. I och med att Richard och Steve rekryterat två nya medlemmar fanns nu plötsligt en distinktiv "bandkänsla", som inte riktigt funnits där tidigare med "Pages". Låtar som "Hunters Of The Night" och "Life Goes On" hittade precis rätt och mycket av det som finns på "I Wear The Face" lägger grunden till vad som gör Mr. Mister så unika, enda in på tvåtusentalet.

"Welcome To The Real World", var såklart genombrottet. Med hitlåtar som "Broken Wings", "Kyrie" och "Is It Love" var Mr. Mister det hetaste samtalsämnet, och de lyckades hålla denna status i nästan två år. "WTTRW" är ett enastående album utrustat med några utav 80 talets i särklass skönaste låtar. Produktionen är riktigt stilbildande och Richard sjunger bättre än någonsin. Dock kan det tyckas att uppföljaren "Go On..." är en aning smartare och en mer djupgående platta. "Go On..." fick ju inga direkta hits och plattan sålde väl egentligen katastrofalt i förhållandevis till föregångaren. Men ändå måste man medge att "Go On..." är ett ypperligt bra verk, och en platta som nog även bandet tog på större allvar än sina tidigare. "Power Over Me", "Dust" och "The Border" är gripande låtar som verkligen rör själen, och de fartfylldare låtarna överträffar det mesta som gruppen hitills har gjort.

Dock är den progressiva "Pull" (som då spelades in 1989 men som släpptes förra året), kanske det mest representativa albumet som Mr. Mister har gjort. Här blandas på något sätt "Welcome To The Real World" ihop sig med "Go On...", och framhäver Mr. Mister's intelligenta låtskrivarförmåga och utförande på ett magiskt vis. "I Don't Know Why" är ett perfekt exempel! Richard Page har även stämband som får Håkan Hellströms att verka som nedrostade gångjärn, och då har jag bara varit mild i min jämförelse.

Mr. Mister kommer alltid att vara ett av mina favoritband och jag hoppas nu innerligen att de fortsätter att komma med ny musik. Om ni inte har något speciellt för er så tycker jag att ni går in på http://www.richardpagemusic.com/ och lägger in en positiv kommentar till Richard, och låter han få veta att han är behövd i tider som dessa.

(Min "Mr. Mister reunion" som jag ritat i microsoft paint)