Ambrosia

Ambrosia

One Eighty (1980 Warner Bros.)

Ambrosia var från början ett avancerat proggband. Likt band som Genesis och Yes, stod Ambrosia för en djup och konstnärlig musikstil med läckra bitar av instrumental komplexitet.

Vad som dock skiljde det amerikanska Ambrosia mot t.ex. brittiska Genesis, var att Ambrosia samtidigt ville vara ett amerikanskt rockband. Den brittiska mystiken som Peter Gabriel med sitt Genesis så bra fångar, finns inte på något Ambrosia album. Istället känns Ambrosia's musik en aning mer avskalad och lättsam. För mig är detta till en stor fördel, då musiken Ambrosia gjorde ofta påminde om märkliga Westcoast-produktioner. Ambrosia hade ytterligare en enorm tillgång, David Pack. Sällan har en man sjungit så stilrent, vackert och pricksäkert. Det är bara att applådera åt den enorma talangen.

Vad som hände när albumet "Life Beyond L.A." skulle spelas in, var att Pack likt många andra i dåtidens Kalifornien anslöt sig till det komersiella F.M. soundet som börjat nosa på radiolistorna.

Låten "How Much I Feel", en kärleksballad skriven av Pack, var Ambrosia's första kommersiella succé. Självklart fortsatte man i samma anda med gruppens uppföljare "One Eighty" från 1980.

Denna platta finns förhoppningsvis hos varenda inbiten Westcoastlyssnare. Här finns nämligen "Your The Only Woman" och "Biggest Part Of Me", två av världens mest perfekta låtar. Proggen tog här ett steg bakåt och lämnade istället plats för popmelodier och lättsmälta refränger. "One Eighty" blev en succé. De tidiga Ambrosia-fansen hade nog vid det här laget tappat intresset, men det kom tack och lov mängder av nya lyssnare, där av bland annat Quincy Jones, som hyllade låten "Biggest Part Of Me", och nämnde den till en av hans absoluta favoritlåtar, och man kan inget annat än hålla med.

Trots styrkan av de tidigare nämnda låtarna så bjuder även "One Eighty" på fler läckerbitar;

"Livin' On My Own", "Shape I'm In" och "Kamikaze" är bara några av de låtarna som förgyller "One Eighty" och gör den till en tidlös klassiker. Albumets titel refererar till att arbetet med plattan avslutades i Januari 1980, och trots kritiken emot fotot på framsidan där Burleigh Drummond kramar om Joe Puerta, tycker jag att idén är kul och kaxig, eftersom man fortfarande kan läsa i folks recensioner trettio år senare om hur de störs av framsidan.