Legendariska gitarrsolon!

Självklart finns det gott om legendariska gitarrsolon i den här genren. Skulle jag nämna alla så hade jag blivit tvungen att säga upp mitt jobb. Därför hade jag tänkt beta av några stycken som jag tycker förtjänar ett par extra lyssningar. Detta är solon som låter precis lika färska och aktuella idag som de gjorde när det väl begav sig. Om jag får tid så kommer jag givetvis göra uppdaterningar på fler k-märkta solon som bara kräver att få mer uppmärksamhet. Tills dess...

-

Steely Dan - Peg

Gitarr: Jay Graydon

-
Alla känner nog till historien kring detta solo. Donald Fagen och Walter Becker hade testat ett tiotal gitarrister utan att finna rätt sound, in kommer Jay Graydon, en av 70-talets mest anlitade gitarrister, kokar ihop ett improviserat jazz/surf-solo i precis rätta virke för den härliga tonen i "Peg". Fagen och Becker är väldigt nöjda. Graydon har skrivit historia.

-

Maxus - They Danced

Gitarr: Michael Landau

-

Michael Landau har alltid betraktats som en av världens bästa gitarrister. Han har anlitats flitligt enda sedan sin tid med det kortlivade bandet Maxus, men frågan är om inte gitarrsolot i "They Danced" från Maxus första och enda album är hans mest pricksäkra solo någonsin. Här hör vi tapping teknik som endast Eddie Van Halen kunde överlista, och Landau's makalösa bendningar hörs flitligt genom hela solot.

-
Christopher Cross - Minstrel Gigolo

Gitarr - Christopher Cross

-

Att Christopher Cross skulle ha förmågan att leverera ett solo som detta hade man nog aldrig kunnat tro. Lika luftigt och sentimentalt som Cross sjunger, sjuder hans gitarr i njutningsfulla
licks. Detta solo sägs ofta ligga nära folks hjärtan, och jag kan inget annat än bara hålla med.
-

Steely Dan - Kid Charlemagne

Gitarr: Larry Carlton

-
Detta sägs vara Jay Graydon's favoritsolo, och det kan man förstå då Jay Graydon alltid haft inslag av Larry Cartlon i hans egna solon. Carlton, som ofta medverkade på Steely Dan's album, var här i sitt fulla ess. Hela solot känns så inspirerande och improviserat och man kan undra hur någon människa över huvud taget kunde prestera något såhär iskallt och bra, ihop med pressen som de fick utstå från Donald Fagen och Walter Becker, kända för sin perfektionism.
-

Marc Jordan - I'm A Camera

Gitarr: Jay Graydon

-
Ännu en gång står Jay Graydon för ett helt oförglömligt solo. Om det är något man gick miste om på de Jarreau-albumen som Graydon producerade, måste de vara de fantastiska gitarrsolona som Graydon är kapabel till. På Marc Jordan's "Blue Desert"-platta finns det dock gott om fantastiska solon som väger upp det hela. Här finns Graydons kännetecknande dubbelstämmor, böjningar och pulloff-tekniker som inte kan göra annat än att framkalla gåshud hos lyssnaren.
-

Toto - Georgy Porgy

Gitarr: Steve Lukather

-

Trots Steve Lukathers extrema skicklighet både när det gäller snabbhet och tekniska gåtor, är ändå ett utav hans mest älskade solon bland dem enklaste som han gjort. Det långsamma och känsloladdade solot i "Georgy Porgy" är fortfarande ett av mina absoluta gitarrsolon.