"master of ... bombastic pop kitsch" - Rolling Stone Magasine 1985
Det är med stort nöje som jag presenterar David Foster, mannen, myten, legenden. Foster har med åren blivit kritikernas skämt över dålig smak, hånad över sin opersonliga stil, och allmänt tilltyglad av människor som påstår sig veta "hur musik ska låta". Men samtidigt har Foster även vunnit femton Grammy, sålt miljontals skivor, blivit Oscar nominerad tre gånger, räddat skuldbelagda band som Chicago och The Tubes, och upptäckt nya artister som Josh Groban och Michael Bublé, två av 2000-talets mest säljande artister. Är Foster ledsen över kritikernas hån? Skulle inte tro det, och det är väl det som triggar dem ännu mer.
David Foster var även med i den nya vågen av producenter som först etablerade sig som respekterade musiker, innan detta fanns det fortfarande producenter som bara sades ha "stort öra för musik", men inte visste hur de skulle uppnå saker och ting tekniskt. Att Foster lade piano på stora delar av musik från 70 och 80-talet är det väl inget tvivel om, han var ju rätt man att ringa.
-
Trots att musiken som Foster ligger bakom i dagsläget fortfarande håller sig fräsch och aktuell, så skapade Foster sina mest experimentella och njutbara verk under Westcoast-tidens storhetstid. Verk som sticker ut är samarbetet med Earth, Wind & Fire, Airplay trion med Jay Graydon och Tommy Funderburk, produceringen av album som "Chicago 17" och "16", Bill Champlin's två första soloplattor, Peter Allen's "Bi-Coastal", och Alice Cooper's stilfulla "From The Inside". Men listan skulle kunna fortsätta betydligt längre än så.
Det finns en rad inlägg på den här bloggen om Foster's generösa arbeten. Klicka dig in på "David Foster" bland mina etiketter för ytterligare läsning.
-
Det här är på sätt och vis en hyllning till en utav mina favoriter. Vilken kille!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar