Steely Dan

Steely Dan

Gaucho (1980 MCA)

Sakta men säkert börjar Gaucho, Steely Dan's sjunde album att bli ett accepterat mästerverk. Det tog sina år, och frågar du än idag så svarar den stora majoriteten av Steely Dan-fans att Gaucho är den veka länken i bandets karriär. Men nu är åtminstonde många eniga (framför allt i Westcoast kretsar) om att Gaucho är ett fantastiskt album, kanske Steely Dan's bästa. Vad många har svårt för är den polerade ljudbilden, det komprimerade samspelet mellan instrumenten och det nästan digitala ljudet som trummorna ger smak av. Själv, har jag alltid funnit sådana ingredienser helt lysande så länge allt håller sig inom hyfsat analoga ramar, och Gaucho har alltid imponerat på mig med sin yttersta elitnivå när det gäller både ljudbild och utförande. Donald Fagen och Walter Becker var vid det här laget extremt skickliga när det gällde inspelning i studion, och de hade haft ett flertal år på sig att lära sig studioteknikens underverk då de valt bort att turnera efter albumet Countdown to Ecstasy från 1973 och bara inrikta sig på att skriva och spela in musik. Trots detta kunde fortfarande Donald och Walter skriva makalösa låtar i stil med "Babylon Sisters" och "Hey Nineteen" som definitivt höll Steely Dan aktuella. Och trots att de kanske inte nådde samma höjder som de gjort ett par år tidigare med duons mest kommersiella platta Aja, så blev Gaucho snabbt accepterad av dåtidens lyssnare.
Jag älskar samtliga album som Steely Dan har gjort, och jag tycker verkligen att alla plattor bjuder på något extra speciellt. Dock placerar jag av helt naturliga skäl både Aja och Gaucho högst bland deras verk. Jag rekommenderar även Donald Fagen's utomordentliga katalog "The Nightfly Trilogy" som innehåller plattorna "The Nightfly", "Kamakiriad" och "Morph The Cat", och är helt i stil med det sena, och ytterst välutrustade Steely Dan.