Man skulle kunna dela in Edin-Ådahls karriär i två delar. Först har vi den här smått vilsna men samtidigt, stundvis läckra period då bandet släppte sina tre första skivor "Edin-Ådahl", "Alibi" och "Maktfaktor". Att kalla något utav dessa album för ett mästerverk vore att ta i. Det är klart att finns det ett antal låtar som inte skulle ha blivit mer än ofärdiga idéer, och visst märks det att grabbarna var främmande till det noga studioarbetet som de skulle bemästra ett antal år senare. Men samtidigt bjuder redan första plattan "Edin-Ådahl", på det där lilla extra som gör att hela Edin-Ådahls katalog blir mer än bara "något helt okej", och istället något extra speciellt. Vi hör nämligen Frank Ådahl, självaste lejonkungen i egen hög person. Plattans första spår "På Väg", brakar igång och på en gång slås man över Franks enorma talang bakom mikrofonen. "Edin-Ådahl" som skiva, ger dock inget större intryck, trots att vi självklart kan hitta ett antal guldkorn. "Alibi" fortsätter i samma spår, dock med en progressivare ton. Ljudbilden är synthig och förhållandevis opolerad. Dock är materialet mer utvecklat än sin föregångare och på sista låten "Hemåt Igen" händer något riktigt magiskt, som jag skulle vilja placera i högen utav bandets finaste stunder. Frank börjar verkligen hitta sin röst här. Gruppens tredje platta "Maktfaktor" är aningen ojämn, men många låtar är riktigt lyckade som t.ex. "Bättre Och Bättre", "Blind", "Hold On", och "Ögats Symfoni". Efter "Maktfaktor" valde bandet att ta en kort paus, och "Tecken", gruppens fjärde album, kom att bli något riktigt speciellt. Och denna platta är en sådan som jag skulle vilja placera i den andra perioden i gruppens historia. Det digitaliserade 80-talet hade tydligen visat vägen för bandet, och den moderna ljudbilden passade gruppens material och Franks röst helt perfekt. Apropå Franks röst så valde bandet att låta hans stämband få briljera på betydligt fler låtar än vad han fått göra tidigare. Bara en sådan sak höjer ju de kommande plattorna rejält. Men så har vi även den enorma utvecklingen inom låtskrivandet som man inte får glömma bort. "Tecken" är riktigt bra utrustat med fantastiska låtar som "I Know", "Tecken" och "Högt Pris". Här hörs tydliga amerikanska influenser, och det går inte ta miste på likheten mellan Edin-Ådahl och det amerikanska Mr. Mister, som året innan gjort sin bekanta "Welcome To The Real World" platta. "Big Talk" från 1989 är många eniga om att vara Edin-Ådahls starkaste album, och jag kan ingenting annat än att hålla med om detta påstående. Här hittade bandet en tydlig riktning och Franks röst låter verkligen bättre än någonsin. Produktionen är i särklass den bästa, och plattans fantastiska låtar ger en riktigt sammanbiten känsla. Finns det en platta där man verkligen inte behöver trycka sig förbi ett spår, så är det verkligen "Big Talk", där allt känns helt perfekt. Resterande album i Edin-Ådahls katalog, skulle även dessa kunna stå för en egen tredje period. Efter vinsten i svenska Schlagerfestivalen (Som En Vind), drog man bort en aning ifrån Westcoastinfluenserna och började istället inrikta sig på en svenskare känsla. Även dessa plattor håller en hög standard trots att de aldrig riktigt blir lika intressanta som "Tecken" och "Big Talk", två album som jag skulle vilja hävda är två utav Sveriges bästa plattor. Jag köpte "Edin-Ådahl Komplett" för ett antal veckor sedan, en box innehållande samtliga album plus ett antal bonusspår. Trots att jag tycker boxen var värd varje krona och att den lilla "berättelsen" som tillkommer är riktigt underhållande, blev jag självklart förvånad över att man inte använt sig utav plattornas orginaltapes. Nu är istället både "Alibi" och "Maktfaktor" överförda direkt ifrån deras förvånansvärt brusiga LP-utgåvor. Lite tråkigt tyvärr, men samtidigt så finns det ju inget bättre alternativ, så varför klaga? Edin-Ådahl är ett intressant, svenskt bidrag till Westcoastmusiken, som verkligen bör avnjutas nu under sommaren!
(Gruppens femte album "Big Talk". Deras riktiga mästerverk)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar