1

1. Airplay

Airplay (1980 RCA)

Ja, så var det dags att kora den lycklige vinnaren. För inbitna westcoastfans kommer nog inte mitt beslut att lägga Airplays självbetitlande album först, som någon större överaskning. Detta är, och kommer alltid att bli albumet som beskriver musikstilen 'westcoast' bäst. Airplay som gruppen finurligt döpte sig till (dock blev det inte så mycket airplay för detta band), fungerade som ett sidoprojekt för topproducenterna Jay Graydon och David Foster och den rekryterade sångaren Tommy Funderburk, och när de båda hade tid över från sina ordinarie studiotimmar med artister som Al Jarreau, Marc Jordan, Peter Allen och Bill Champlin träffades de båda i studion för att spela in låtar och ha kul. Med Airplay kunde de skriva och producera precis vad de ville och även förbättra låtar som de producerat åt andra artister. Två exempel på sådana låtar är klassikerna "Nothin' You Can Do About It" som Manhattan Transfer försökte sig på, och Earth, Wind & Fire-hiten "After The Love Has Gone", som här bär sin orginal titel "After The Love Is Gone". Med hjälp av låtskrivare som te.x. Steve Kipner lyckades man även få till störtsköna texter, något som kunde vara sisådär inom denna genre. Att man som två fantastiska producenter inte hade svårt att hyra in Kaliforniens bästa studiomusiker, gjorde inte skivan sämre heller. Här hör vi nästan hela Toto, och bakgrunds körer från Bill Champlin och Tom Kelly.

Jay Graydon som kände sig manad för nya utmaningar, ville plötsligt låta sin röst bli hörd och bestämde sig därför för att sjunga på fyra av albumets tio låtar, något som visade så bra resultat att jag är tvungen att meddela att Graydon är en av mina favoritsångare, helt ärligt. En annan sångare som verklingen gör sig hörd är Tommy Funderburk som står för den perfekta westcoaströsten på låtar som "Bix", "Sweet Body" och "Stranded" där han rent ut sagt skriker lungorna av sig. Funderburks råa röst med Graydons lenare bryter verkligen av varandra på rätt sätt och valet av vilken som ska sjunga vilken låt gjordes verkligen rätt då jag inte kan tänka mig någon sjunga "Nothin' You Can Do About It" eller "Bix" bättre än just dessa två herrar.

Vet inte riktigt vad jag kan tillägga mer än att det är skivor som den här som får mig att älska musik. Självklart har den polerade stil som jag skriver om här, alltid haft motståndare och mängder av hatare. De som ofta får kalla sig musikskrivbenter eller musikkritiker har ofta gemensamt att band som Toto och enorma musikskapare som David Foster är skit. Ofta beskriver dessa "kunniga" att band som tidigare nämnda, saknar känsla och mening. Man blev till och med så trött på hur duktiga musiker kunde vara, att man i London började sätta ihop gäng utan någon som helst musikalisk talang och marknadsföra dem som Punkband. Sjävklart vann dessa ungdomar alla kritikers hjärtan, vilket säger en hel del om hur invecklad hela situationen var, och förmodligen alltid kommer vara för de band och artister som lyfter fram en stark musikalisk talang.

Allting låter så perfekt och tråkigt, hörde jag en person säga angående Toto's musik.

Egentligen hade jag velat fråga honom ifall han har samma kritik mot klassisk musik.

-Den där Mozart diregerar för perfekt. Kan han inte låta fiolerna spela i otakt?

-