2

2. Pages

Pages (1981 Capitol)

Ordet "mästerverk" har delats ut lite hejd vildt här bland tidigare kandidater (och har ej då alls varit till överdrift). Men när vi nu börjar komma till toppen av listan med ett album som det här, måste vi krydda till utmärkelserna yttligare. Pages är inte bara Richard Page och Steve Georges absolut bästa album, detta är manualen till riktigt bra westcoast musik. Efter två komersiellt misslyckade album med producenten Bobby Colomby (före detta trummisen i Blood, Sweat & Tears Bobby), beslöt sig Richard Page och Steve George för att göra ett tappert försök till med Pages, fast denna gång som en duo. Richard och Steve hade vid den här tiden medverkat och skrivit till ett dussintals bra westcoastalbum. Detta är nog anledningen till att Pages överlistar och sammanfattar det bästa utav denna genre. Mästerproducenten Jay Graydon hyrdes även in som producent för göra det bästa han kunde av duos härliga material. De enda låtarna som inte har Graydons fingrar över sig är "You Need A Hero" och "Come On Home", som av någon anledning spelades in med Pages förra producent Bobby Colomby. Om detta var för att Richard och Steve ansåg att det var för lite hitpotencial i låtarna som spelats in med Graydon och att man däför valde att komponera två helt nya låtar, eller om självaste Jay Graydon inte hade tid att spela in dessa två låtar (har dock svårt att tro det senare, trots att han säkert var en mycket upptagen man kring de här åren), är oklart för mig. Dock är dessa två låtar producerade otroligt väl och passar utmärkt in bland Graydons produktioner. Några Graydonproducerade låtar som är värda att nämnas är "Tell Me", "Fearless" och "Only A Dreamer". Tonen är mörk och texterna speglar låtarnas nästan mystiska sken perfekt. Detta är även första Pagesskivan där Richard helt tar hand om leadsången, trots att Steve fortfarande glänser i bakgrunden med sin fantastiska tenorstämma. Skivan gästas även av Al Jarreau som duon senare skulle sammarbeta med på Jarreau's "Breakin' Away" från 1981. Trots att detta måste vara 80-talets tuffaste och mest innovativa album föll även Pages tredje album pladaskt ner på magen utan någon som helst försäljning, och är man ett geni som Richard Page verkligen är, tog tre raka förluster rätt hårt på hans skaparglädje vilket resulterade i drogmissbruk och en svalnad produktivitet. Tacka vet jag att de båda grep nya tag med succégruppen Mr. Mister, ett helgrymt band, men aldrig i närheten av Pages, mångas våta westcoastdröm.