6

6. Peter Allen

Bi-Coastal (1980 A&M)

David Foster känner många till. Om det inte är för filmmusik så är det säkerligen för sitt jobb med kända artister som Celine Dion och Barbara Streisand. För oss westcoastfanatiker väcker dock hans namn större känslor än så. Foster var runt den här tiden en av de stora pionjärerna inom denna genre. Med hans stilbildande arrangemang och öra för musik kom Foster att bli en av de bäst anlitande producenterna kring denna tidsperiod. 1980 var Foster dock ett relativt nytt namn. Visst hade det kammats hem en grammy med hjälp av Jay Graydon och Bill Champlin för monsterhitten "After The Love Has Gone", skickligt framförd av Eath, Wind & Fire föregående år. Men Foster hade fortfarande mycket att bevisa när han teamade ihop sig med australienaren Peter Allen för att spela in "Bi-Coastal". Denna platta är på alla sätt och vis en milstolpe. Jag läste tidigare en recenssion där någon hävdade att "Bi-Coastal" måste vara världens bästa highwaymusik som går att dundra igång en varm eftermiddag längst malibus kustväg, och jag kan inget annat än att hålla med denna skribent. I Allen's låtskapande finns så mycket California som det någonsin kan bli, och tursamt leder Foster's makalösa produktion bort alla spår av Barry Manilow, som skivan annars kunde ha visat då Allen's ballader ofta kunda låta lite för broadway. Med ett makalöst gäng studiomusiker och körduon Richard Page och Steve George bakom miken, fick Allen's och Foster's nyskrivna låtar en lyster som heter duga. Efter dundrande gitarrer från Steve Lukather i öppningslåten "One Step Over The Borderline", fortsätter vi in i vad jag skulle kalla den bästa balladen genom tiderna, "Fly Away".

You're my anchor

I'm a kite

You're what gets me through the night

Keeps me steady and on course

'til I found you I was lost

Så lyder de första raderna i detta mästerverk, som likt de flesta låtarna förmodligen speglar mycket av Allen's egna liv. Har man läst lite historia om Allen kan "Bi-Coastal" lämna ett sorgligt intryck. Balladerna kompenseras dock av lustfyllda nummer som "Pass This Time"och titelspåret. På många sätt och vis är detta en av Fosters bästa produktioner, och definitivt Peter Allen's bästa album.