--
-
-
-
-
--
Mitt första möte med westcoast kom när jag var ganska liten. På den tiden, oj när kan det ha varit? Kanske runt 98. Då var jag iallafall bara en liten snorunge som lyssnade på tung hårdrock och spelade fotboll. Livet bestod inte av så mycket mer än just dessa två ting, så hade alltid varit, och så skulle det förbli. Musik har alltid varit viktigt för min familj, så jag har ju alltid haft det omkring mig vare sig jag ville det eller inte. Någon gång, som sagt runt 98, fick jag dock höra något som verkligen stack ut i mina annars rätt dova och redan bestämda öron. Ibland lät det rockigt, ibland smörigt och ibland lät det precis som sådant jag visste att min syster gillade (R&B vet jag nu att det heter), och konstigt nog tyckte jag att alltsammans lät lite vuxet, precis som man vill att något ska låta när man snart är tonåring. Jag tyckte allt var perfekt och jag kunde faktiskt inte lämna ifrån mig det tuffa cd-fodralet med ett svärd på som min syster snällt lånat ut. På insidan av konvolutet såg man även bandets övriga verk. Men det eggade mig nog ännu mer att se att det fanns två "svärdskivor"yttligare. Detta var sista gången min syster såg skymten av sin Toto-skiva, och jag önskar att jag hade haft den kvar. Nu känner jag mig nämligen redo för att lämna tillbaka skivan, jag har ju nu allt på både vinyl och cd.
Skivan jag talar om är självfallet Toto's första platta från 1978. Att den kom ut 1978 är för mig en gåta. Nu snackar vi rockmusik på sin bästa och mest hypade nivå. Att blanda all denna soul ("Georgy Porgy", "Takin' It Back") med distade och oförskämt melodiösa rocklåtar ("I'll Supply The Love", "Hold The Line") och att sedan experimentera vidare med genrer som jazz och opera, får mig att tappa hakan varje gång jag återkommer till denna fullbordade platta. Hur många rockband vågar sträcka sina gränser så långt? Det var förmodligen därför som Toto fick sådan kritik också. De var helt unika. Låtarna som jag tyckte minst om när jag var tio år är lustigt nog de som jag värdesätter högst idag.
Varje gång jag hör introt till "Takin' It Back" täcks jag av konstiga prickar som inte kan vara något annat än gåshud. Gruppen skulle senare göra mängder av plattor och genomgå ett antal sångbyten, men aldrig aldrig tappa stinget.
Uppföljaren till första plattan fick heta "Hydra". Trots att jag konstigt nog inte gillade den lika mycket på den tiden så har även denna platta fått en särskild plats i mitt hjärta. Här finns fortfarande lekfullheten från första plattan och ett gäng välskrivna låtar. Jag tycker den största skillnaden är att man har valt att göra skivan en aning seriösare samt att avlösa låtarna som om de hörde till varandra, det vill säga som ett konceptalbum. Det kanske är just därför som inte någon specifik låt fungerade så bra för radiospel. "99" är väl ända undantaget. En annan rolig sak är att David Paich lägger rösten till många av Hydras låtar. Bobby Kimball, Steve Lukather, Steve Porcaro samt David Paich hade verkligen olika röster, och plattorna fick liv och nyans när var enskild tog mikrofonen och sjöng. Lukather förde tankarna till Boz Scaggs, Porcaro var noga vokabulär och sjöng stillsamt likt Donald Fagen, Paich lät new wave/punk-brittisk och Kimball var den skolade rockrösten, och tillsammans blev det magiskt.
Tredje plattan förstod jag inte alls från början. I sin helhet fungerar inte "Turn Back" på samma sätt som "Toto" eller "Hydra" gjorde. Vi bjuds självklart på ett par helgjutna låtar, men att försöka låta Queen och byta ut sina egna ingredienser som verkligen gjorde Toto unika var bara ett misstag. Då inte "Turn Back" gav någon vidare bra respons sökte sig Toto tillbaka till sina rötter. 1982 kom plattan som många hävdar är deras stora mästerverk, "IV". Eftersom "IV" var en av de "svärdskivor" jag nämnde tidigare, köptes den självklart ganska omgående av tioåringen André. Toto's fjärde album är precis som man vill att ett Toto-verk ska låta. Den här gången var det back to basics med hitlåtar som kunde spränga vilken radiostation som helst.
Plattorna utan sångaren Bobby Kimball skaffade jag inte förens ett par år sedan, men jag måste medge att jag borde ha införskaffat dem tidigare. Jag gillar verkligen Joseph Williams röst och jag tycker verkligen att han gjorde bra ifrån sig den korta tiden som han frontade i Toto.
Toto var på många sätt och vis ett hårdkokt band och tillsammans hade de något som de flesta inom denna genre saknade, en enhet. Toto var kryddan över alla kryddor, och de lyckades föra över deras talang genom riktigt välskrivna och hitvänliga låtar vilket resulterade i att radiolyssnarna enkelt kunde följa deras verk. Att Toto sedan fick in många av sina fans på det som vi kallar för westcoast är det väl inget tvivel om. Därför står nog Toto som ett av de mest betydelsefulla banden vi någonsin kommer att veta av.
Syster, jag tackar dig för din vårdslöshet med skivor, du har väl inte ens vid det här laget, märkt att jag har snott din skiva?
Skivan jag talar om är självfallet Toto's första platta från 1978. Att den kom ut 1978 är för mig en gåta. Nu snackar vi rockmusik på sin bästa och mest hypade nivå. Att blanda all denna soul ("Georgy Porgy", "Takin' It Back") med distade och oförskämt melodiösa rocklåtar ("I'll Supply The Love", "Hold The Line") och att sedan experimentera vidare med genrer som jazz och opera, får mig att tappa hakan varje gång jag återkommer till denna fullbordade platta. Hur många rockband vågar sträcka sina gränser så långt? Det var förmodligen därför som Toto fick sådan kritik också. De var helt unika. Låtarna som jag tyckte minst om när jag var tio år är lustigt nog de som jag värdesätter högst idag.
Varje gång jag hör introt till "Takin' It Back" täcks jag av konstiga prickar som inte kan vara något annat än gåshud. Gruppen skulle senare göra mängder av plattor och genomgå ett antal sångbyten, men aldrig aldrig tappa stinget.
Uppföljaren till första plattan fick heta "Hydra". Trots att jag konstigt nog inte gillade den lika mycket på den tiden så har även denna platta fått en särskild plats i mitt hjärta. Här finns fortfarande lekfullheten från första plattan och ett gäng välskrivna låtar. Jag tycker den största skillnaden är att man har valt att göra skivan en aning seriösare samt att avlösa låtarna som om de hörde till varandra, det vill säga som ett konceptalbum. Det kanske är just därför som inte någon specifik låt fungerade så bra för radiospel. "99" är väl ända undantaget. En annan rolig sak är att David Paich lägger rösten till många av Hydras låtar. Bobby Kimball, Steve Lukather, Steve Porcaro samt David Paich hade verkligen olika röster, och plattorna fick liv och nyans när var enskild tog mikrofonen och sjöng. Lukather förde tankarna till Boz Scaggs, Porcaro var noga vokabulär och sjöng stillsamt likt Donald Fagen, Paich lät new wave/punk-brittisk och Kimball var den skolade rockrösten, och tillsammans blev det magiskt.
Tredje plattan förstod jag inte alls från början. I sin helhet fungerar inte "Turn Back" på samma sätt som "Toto" eller "Hydra" gjorde. Vi bjuds självklart på ett par helgjutna låtar, men att försöka låta Queen och byta ut sina egna ingredienser som verkligen gjorde Toto unika var bara ett misstag. Då inte "Turn Back" gav någon vidare bra respons sökte sig Toto tillbaka till sina rötter. 1982 kom plattan som många hävdar är deras stora mästerverk, "IV". Eftersom "IV" var en av de "svärdskivor" jag nämnde tidigare, köptes den självklart ganska omgående av tioåringen André. Toto's fjärde album är precis som man vill att ett Toto-verk ska låta. Den här gången var det back to basics med hitlåtar som kunde spränga vilken radiostation som helst.
Plattorna utan sångaren Bobby Kimball skaffade jag inte förens ett par år sedan, men jag måste medge att jag borde ha införskaffat dem tidigare. Jag gillar verkligen Joseph Williams röst och jag tycker verkligen att han gjorde bra ifrån sig den korta tiden som han frontade i Toto.
Toto var på många sätt och vis ett hårdkokt band och tillsammans hade de något som de flesta inom denna genre saknade, en enhet. Toto var kryddan över alla kryddor, och de lyckades föra över deras talang genom riktigt välskrivna och hitvänliga låtar vilket resulterade i att radiolyssnarna enkelt kunde följa deras verk. Att Toto sedan fick in många av sina fans på det som vi kallar för westcoast är det väl inget tvivel om. Därför står nog Toto som ett av de mest betydelsefulla banden vi någonsin kommer att veta av.
Syster, jag tackar dig för din vårdslöshet med skivor, du har väl inte ens vid det här laget, märkt att jag har snott din skiva?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar